Jo, därom kan jag ge besked
om herrn så vill, för jag var med.

Det faktum att republiken Finlands födelse har flyttats från de personliga hågkomsternas sfär till historieböckernas blad gör det naturligtvis inte mindre viktigt att komma ihåg den och fira den – snarare tvärtom. Det finns i vår tid en utbredd historielöshet. Många människor inriktar hela sin uppmärksamhet på det som sker i nuet utan att ens tänka på att världen av i dag bara är en etapp i en komplicerad process som över huvud taget inte kan begripas om man försummar tidsdimensionen. Lyckligtvis finns det också en annan tendens i tiden: en strävan att söka sina rötter och på så sätt få ett historiskt perspektiv på sitt liv. Detta gäller nationer lika väl som individer.

Firandet av Finlands självständighetsdag varje år, med lite extra festivitas kring de traditionella jubileumsårtalen, är en hälsosam påminnelse om att inte glömma vår historia. Samtidigt tycker jag det är viktigt att komma ihåg att Finland inte föddes som ett oskrivet blad utan att vårt lands rötter går mycket längre tillbaka i tiden än åttio år.

En väsentlig del av vårt samhällsskick, vår lagstiftning och administration utformades under de långa århundraden då Finland växte fram som en allt viktigare del av den expanderande stormakten Sverige. Inte bara Lappträsks grannstad Lovisa utan också många andra städer i vårt land har ju grundats eller fått sina namn av svenska kungar och drottningar.

Den infrastruktur som hade byggts upp i Finland under den svenska tiden var säkerligen en förutsättning för att vårt land som ett storfurstendöme under den ryska kejsaren inte bara lyckades bevara sin autonomi utan också skapa sig en klart profilerad nationell identitet med egen valuta, egna frimärken, egna institutioner och inte minst en egen livskraftig kultur personifierad av sådana stormän som Snellman, Runeberg, Lönnrot, Topelius, Kivi, Gallén-Kallela och Sibelius. Att Finland trots det växande ryska förtrycket under slutet av autonomiperioden hade mognat till en nation framgår ju också av att vi redan år 1906, som första land i Europa, hade infört allmän och lika rösträtt för män och kvinnor. När friheten sedan kom, i skuggan av den ryska revolutionen, var det alltså inte en ny nation som föddes utan en redan existerande nation som vann sin välförtjänta suveränitet och självständighet.

Allt detta bör finnas med i bilden när vi i dag firar de första åttio åren av vår självständighet, även om vi kanske i första hand tänker på allt det som har skett under dessa åtta årtionden.

Men ett jubileum är aldrig bara ett tillbakablickande. Då man under en lång vandring stannar upp vid en milstolpe och försöker överblicka den väg man vandrat, är det naturligt att också blicka framåt och planera den fortsatta vandringen. Den hjälp man härvid kan få av att analysera tidigare etapper och ta lärdom av såväl misstag som framgångar är viktig men samtidigt begränsad, i synnerhet om vandringen har fört en till ett landskap som i hög grad skiljer sig från det där man startade.

När det gäller den vandring genom tiden, som historien ju är, kompliceras situationen ytterligare av att sikten framåt är skymd. Vi kan inte se in i framtiden på samma sätt som vi kan betrakta det förflutna, men å andra sidan kan vi påverka den. Eller snarare: vi kan inte låta bli att påverka den, för det vi gör i dag har konsekvenser för morgondagen, vare sig vi har varit medvetna om dessa konsekvenser eller inte. Uppgiften att planera den fortsatta vandringen in i framtiden består därför av två element. För det första: att skapa en vision av den framtid vi finner önskvärd, inom det möjligas gränser. För det andra: att försöka bedöma, så gott vi kan, hur vi borde handla för att visionen skall bli verklighet – med andra ord, att försöka formulera en strategi.

Visioner av framtiden kan naturligtvis skapas på många olika nivåer. De flesta unga människor har väl en vision av hur de hoppas att deras eget liv skall gestalta sig. Många politiska ledare har haft ambitiösa visioner om sitt eget folks framtid – tyvärr ofta visioner som inte har harmonierat med visionerna i deras grannländer och som därför har lett till krig och förtryck. Men i vår tid börjar det bli allt mera klart, att hur viktiga och inspirerande dessa visioner på individ- eller nationsnivå än kan vara, när de är som bäst, så behövs det utöver och ovanför dem globala visioner, som omfattar alla människor på vår planet.

När jag i slutet av 1940-talet gick i gymnasialklasserna i den skola som då hette Svenska Klassiska Lyceum i Åbo hade vi som lärare i historia en vis gammal man, Carl Magnus Schybergson, som bl.a. var en av författarna till den lärobok i nya tidens historia som vi använde. Han brukade väcka förundran hos sina elever genom att då och då plötsligt yttra någon korthuggen fras, vars innebörd vi knappast riktigt förstod. En av hans älsklingsfraser har stannat i mitt minne i femtio år: "Jordklotet har blivit en politisk enhet."

Ett halvt sekel senare gäller det här i långt högre grad än just efter Andra världskriget. Jordklotet är i dag inte bara en politisk enhet utan bildar också en handelspolitisk, miljöpolitisk och kommunikationsteknisk helhet, som tack vare elektronikens och rymdteknologins enorma framsteg fungerar i realtid. Den är tillgänglig på alla nivåer i samhället, från statschefer och affärsmän till den vanliga medborgaren som tittar på TV-program via satellitantenner, ringer upp sina släktingar på andra sidan jorden eller surfar runt vår planet på internets vågor.

I takt med denna svindlande utveckling har det i rask takt vuxit fram ett allt mera omfattande och allt mera mångskiftande nätverk av internationella organisationer, både regionala och sådana som täcker hela jorden. Det internationella samarbetet är i dag en nödvändighet, som vi inte skulle klara oss utan, och det blir viktigare för varje år som går. En naturlig följd av detta är att de internationella organisationerna, för att kunna fungera, måste få ett allt större ansvar och därmed också allt större makt.