Anförande vid seminariet "Vad ska man tro på?"

av Nils Mustelin

Det måste ha varit oerhört svårt för 1600-talets människor att inse att vår jord inte innehar en unik och central plats i universum, utan att vi lever på en tämligen liten planet som tillsammans med åtta andra planeter kretsar kring solen. Ändå var det här bara det första steget. I dag vet vi att solen är en rätt ordinär stjärna i utkanterna av en stjärnarkipelag eller galax som innehåller minst 200 miljarder andra stjärnor och som vi kallar Vintergatan. Och vi vet att Vintergatan bara är en av miljarder andra galaxer som i hopar och superhopar fyller universum så långt våra instrument kan se, till miljarder ljusårs avstånd och samtidigt miljarder år tillbaka i förgången tid.

Också universums ålder har grundligt reviderats sedan biskop James Ussher med stöd av Bibeln räknade ut att världen skapades under sex dagar i oktober år 4004 före Kristus. För att ge universums historia en mänsklig aspekt: alla de atomer som våra kroppar är uppbyggda av - med väteatomerna som enda undantag - har av allt att döma bildats i det inre av stjärnor som förintades i supernova-explosioner i de trakter av Vintergatan där vår sol och dess planeter sedan föddes för cirka 5 miljarder år sedan. Väteatomerna, som utgör flertalet av atomerna i våra kroppar, är tydligen ännu äldre - så vitt vi vet bildades de redan inom en eller två minuter efter universums födelse för så där en 15 miljarder år sedan.

Men kanske ännu viktigare än de här yttre ramarna är insikten att den materiella världen inte styrs av magiska samband eller av nyckfulla andemakter som vi kan påverka genom besvärjelser eller böner, utan att allt som sker omkring oss är en följd av naturlagar, som vi allt bättre har lärt oss att analysera och begripa. Om det finns någon övergripande plan eller avsikt bakom alltsammans, så är den mycket väl dold och har hittills inte kunnat upptäckas.

Ändå är ju många människor övertygade om att universum i sista hand upprätthålls och styrs av en immateriell men allsmäktig personlig Gud, som efter behag kan sätta naturlagarna ur spel för att förverkliga sin egen vilja. Den här uppfattningen har jag aldrig funnit någon orsak att ansluta mig till - för mig har både kristendomens Gud och islams Gud och hela vimlet av grekiska och romerska och egyptiska gudar alltid framstått som sagofigurer av stort historisk intresse men utan någon som helst förankring i verkligheten.

Det hade kanske varit annorlunda om jag hade vuxit upp i ett religiöst hem - ett hem där man bad aftonbön och regelbundet gick i kyrkan och betraktade Bibeln som Guds ord. Då skulle jag säkert ha fått ett emotionellt förhållande till religionen och kanske av den orsaken gett Gud en central plats i min världsbild. Eller kanske skulle jag i protest ha blivit en kämpande ateist. Men nu växte jag upp utan någon som helst religiös påverkan, och när jag småningom började bygga upp en genomtänkt världsbild gjorde jag det utgående från det jag hade lärt mig om vetenskapens metoder och vinningar. Och en av historiens lärdomar är att antaganden om övernaturliga inflytanden aldrig har fört kunskapen om universum framåt men ofta har bromsat den.

Men låt mig nu göra en perspektivändring genom att flytta blicken från den yttre världen till den inre, till psykets och medvetandets och människoandens värld. Jag börjar med att påminna om en sak som är så välbekant att vi i allmänhet inte tänker på den trots att den är ett av livets stora mysterier.

När jag står här i den här salen, omgiven av föremål och människor som jag kan se, så är det i mitt medvetande, i mitt psyke som allt det här i första hand finns. När jag ser någonting innebär det ju att ljusstrålar, oerhört korta elektromagnetiska vågor, träffar mitt öga, bryts i ögats linser, träffar näthinnans synceller och aktiverar dem att skicka elektrokemiska impulser till min hjärna. Så långt är allting rent fysikaliskt - men så sker det gåtfulla och ofattbara: i mitt medvetande uppstår en bild, en gestalt, en föreställning. Jag ser, jag är medveten om att jag ser och jag tolkar helt spontant det jag ser som någonting som finns i en yttervärld, i en verklighet utanför mig själv.

Vi bär alltså var och en med oss en värld av ett helt annat slag än yttervärlden - medvetandets eller psykets värld. Det är den enda värld som vi har direkt kontakt med - och det har funnits en filosofisk riktning, solipsismen, som gjorde gällande att det är den enda värld som finns, att hela vår föreställning om en yttervärld bara är en skapelse av vårt psyke. En sådan filosof måste känna sig ganska ensam, tycker jag, eftersom han är ju måste tro att alla andra människor är någonting som han själv har hittat på.

Men jag är alltså helt övertygad om att yttervärlden faktiskt finns och att en av psykets viktigaste uppgifter är att ge oss något slags bild av den, via ögonen och de andra sinnesorganen. Och med "bild" menar jag inte bara den omedelbara, oreflekterade bilden - alltså att jag vet vad som omger mig just nu. Jag menar också den mera sofistikerade helhetsbild som jag har kallat världsbild och som är ett resultat av att vårt psyke kan hantera och bearbeta oerhört mycket mera komplicerad information än de omedelbara sinnesintrycken. Det här kallas som bekant att tänka.

På vilket sätt yttervärlden och psykets värld är knutna till varandra är en fråga som åtminstone delvis hör till naturvetenskapen. Vi är i dag tämligen säkra på att det är i nervsystemets centrum, i hjärnan, som kontakten mellan materia och psyke äger rum. Sjukdomar eller skador i hjärnan kan direkt påverka vårt psyke, likaså droger eller andra kemiska ämnen. Med avancerade forskningsmetoder kan man också undersöka i vilka områden av hjärnan det händer någonting vid olika psykiska aktiviteter. Och jag tror och hoppas att hjärnforskningen redan i en nära framtid kommer att ge oss allt bättre kunskaper om den här kopplingen, till välsignelse inte minst för alla som kämpar med psykiska lidanden.

Men vad är den till sitt innersta väsen, den här kontakten mellan två helt olika världar? Det vet ingen, men personligen finner jag det mest plausibelt att medvetandet på något sätt genereras av det som sker i de små grå cellerna. Men samtidigt är det naturligtvis fullkomligt ofattbart hur kemiska och elektriska händelser i ett materiellt system kan ge upphov till någonting så totalt och fundamentalt annorlunda som medvetandet. Vi står här inför en av de stora existentiella gåtorna - kanske den största vid sidan av frågan om varför det över huvud taget finns ett universum.

Min uppfattning är alltså att det alltid behövs en hjärna, eller något motsvarande, för att ett medvetande skall kunna uppstå och existera. Det här är förstås en bidragande orsak till att jag inte kan tro att det finns immateriella men ändå medvetna varelser. Och av precis samma orsak finner jag det omöjligt att tro att en människas medvetande skulle kunna bestå efter döden, när hjärnan har upphört att fungera och småningom förmultnar.

Jag tänker mig alltså att medvetandet har kommit in i vår värld genom att biologiskt liv har uppstått och sedan utvecklats fram till varelser med ett avancerat nervsystem. Eller som någon naturforskare, jag minns inte vem, har uttryckt det: Genom människan har universum blivit medvetet om sig självt. Det är vackert sagt, men jag skulle vilja tillägga: och kanske genom andra medvetna och tänkande varelser, som evolutionen kan ha frambragt på otaliga andra ställen i universum än här i vårt hörn av Vintergatan.

Men människans psyke innehåller naturligtvis oändligt mycket mera än bara vår bild av yttervärlden. Här finns också hela vår känslovärd, med glädje och kärlek och sorg, alla våra aggressioner, rädslor och förhoppningar. Här finns våra estetiska värderingar, våra etiska ställningstaganden och inte minst vår skapande fantasi.

Till rikedomen i psykets värld hör att dess landskap inte är öppna och överskådliga. Vi kan bara fokusera på ett litet område åt gången. Här finns dunkla snår och mörka grottor som vi kanske inte alltid riktigt vill vidkännas, t.ex. det som Freud kallade det undermedvetna och andra fallgropar som psykologin kan hjälpa oss att strukturera och kartlägga. Men här finns också upplevelser bortom all analys och all forskning - hisnande vidder som plötsligt kan öppna sig framför oss, överväldiga oss och övertyga oss om att livet är meningsfullt och värt att leva.

Inför de stora andliga upplevelserna står vi ofta ordlösa. Jag kan inte beskriva eller på något sätt förmedla till andra vad jag upplever när jag lyssnar till den långsamma satsen i Schuberts stråkkvintett eller till finalen i Mozarts Jupitersymfoni, och jag förstår mycket väl att många i brist på ord för det outsägliga tyr sig till religiösa termer och begrepp. Inte minst har ju många skapande konstnärer i vår kulturkrets gjort det för att beskriva stunder av oförklarlig ingivelse. T.ex. Jean Sibelius i ett brev som han skrev till vännen Axel Carpelan år 1914 medan han brottades med att gestalta sin femte symfoni:

Gud öppnar sin dörr på ett ögonblick, och hans orkester spelar Sinf. V.

Själva upplevelsen av att kommunicera med en högre makt kan naturligtvis inte betvivlas. För min del ser jag sådana här upplevelser, både egna och andras, som exempel på att psykets värld, människoandens värld, är ofattbart rik, gåtfull och mångfasetterad.

För övrigt tvekar jag inte att själv använda ordet "gudomlig" om sådant som jag upplever som andlig resning och storhet, utan att för den skull förutsätta att det finns några gudar utanför människan. Antagligen gör jag det under påverkan av Pär Lagerkvist, vars intensiva lilla bok Det besegrade livet från år 1927 gjorde ett djupt intryck på mig i 20-årsåldern och kanske mer än någon annan bok har hjälpt mig att forma den del av min livsåskådning som ligger utanför den egentliga världsbilden.

På en av mina internetsidor har jag placerat ett kort citat ur Det besegrade livet som ett slags motto - för att inte säga som ett credo:

Han trodde inte på Gud. Men på det gudomliga i människan hade han aldrig kunnat tvivla, hur det än förmår dölja sig. Dess makt är för väldig och trots allt beständigt verksam i världen för att man skulle kunna förneka den. Skulle väl vi misströsta, vi som känner den inom oss.

Vad sedan den här tron på människan betyder för mina visioner och mina förhoppningar beträffande vår framtid här på jorden - och kanske utanför jorden - under kommande decennier och sekler, det är en lång historia som inte ryms inom ramen för det här seminariet.