De som av känslomässiga eller andra irrationella skäl har svårt att acceptera vår långa och skiftesrika historia, påstår ofta med ett stänk av irritation i rösten att en så otroligt ändamålsenlig och komplicerad varelse som människan inte kan ha uppkommit genom "slumpens blinda spel". Den här protesten bygger dock på okunnighet om evolutionens mekanismer.

Utvecklingens centrala drivkraft är ju adaptionen, anpassningen till rådande förhållanden. Råmaterialet är visserligen slumpmässiga mutationer, men anpassningen är till sitt väsen slumpens motsats. I ett ständigt skiftande ekologiskt växelspel mellan olika djur- och växtarter tvingar den fram nya och ofta mera komplicerade anatomiska konstruktioner, som totalt avviker från det som man skulle vänta sig utgående från slumpens enkla lagar.

Däremot måste det medges att evolutionsprocessen som helhet är slumpmässig i den bemärkelsen, att den är en lång kedja av små steg som är mycket känsliga för miljövariationer. Och varje liten kursändring kan på längre sikt ge dramatiskt avvikande resultat.

Jag har ibland lekt med den tanken, att någon företagsam bläckfiskart för några hundra miljoner är sedan skulle ha följt sina släktingar sniglarna upp på landbacken och därigenom fått stimulans till en allt högre utveckling av nervsystemet och hela anatomin. Om det hade gått så, skulle ryggradsdjuren kanske aldrig ha fått en chans att göra sig gällande. Djurlivet på vår planet skulle kanske i dag helt domineras av krypande och hoppande och flygande bläckfiskättlingar, lika mångskiftande som vår tids fåglar och däggdjur. Och möjligen skulle någon speciellt intelligent art redan för länge sedan ha byggt upp en högtstående molluskcivilisation, vars filosofer skulle skratta gott åt den löjliga tanken, att intelligens skulle kunna uppstå i en så primitiv utvecklingslinje som ryggradsdjurens ...

Det här kan mycket väl ha inträffat på någon annan av universums oräkneliga planeter. Men här på jorden gick det som det gick: det blev inte en mollusk, utan en ättling till havets ryggradsförsedda fiskar, som började kalla sig skapelsens krona och Guds avbild på jorden.

I sin politiska satir Animal Farm (Djurfarmen) låter George Orwell de härskande djurklasserna kreera ett slagord som har blivit berömt: "All animals are equal, but some animals are more equal than others." (Alla djur är jämlika, men somliga djur är mera jämlika än andra). När jag tänker på människan jämförd med de andra djuren på jorden skulle jag vilja travestera det här citatet på följande sätt: Alla djur är enastående – men människan är mera enastående än de andra.

Biologiskt sett är människan, Homo sapiens, ett djur bland alla andra – och ur biokemisk synvinkel nästan en tvillingbror till schimpansen. Men någonstans på vägen från apa till människa passerade vi en gräns, där en liten förändring i hjärnans fysiologi utlöste en avgörande förändring i den intellektuella förmågan. Intelligensen nådde en nivå som möjliggjorde uppfinnandet av symboliska språk, med ord av godtycklig betydelse. Språket stimulerade det abstrakta tänkandet – idéer, kunskaper och traditioner började strömma från individ till individ, från generation till generation, i form av ett kulturarv. När det talade språket kompletterades med skrivna tecken, som kunde lagras utanför människohjärnan, växte strömmen till en lavin. En helt ny typ av evolution tog sin början – den kulturella evolutionen som på några tiotal tusen år skulle förändra människans villkor till oigenkännlighet.

De växande kunskaperna gav nämligen också människan en allt större makt över naturen. Hon bröt sig ut ur den ekologiska nisch där den biologiska evolutionen hade placerat henne. Hon började odla jorden och uppföda husdjur. Hon lärde sig att utvinna metaller ur bergen, hon uppfann allt bättre arbetsredskap och maskiner. Hon började utnyttja den solenergi som hade bundits av gröna växter under långa årmiljoner och lagrats i jorden som stenkol och olja.

Alla djur och växter på jorden har en lång biologisk utvecklingshistoria bakom sig. Men bara människan har dessutom en egentlig historia, en historia som hon själv – vi själva – har skapat, en historia som vi med ökande kunskaper och växande makt har fått allt större möjligheter att styra. Vi kan ta lärdom av det förflutna, vi kan förutse följderna av våra handlingar, vi kan välja vilken väg vi vill gå.

Det här ger oss ett enormt ansvar. Ett ansvar för oss själva och våra efterkommande, ett ansvar för vår planet och för allt som lever på den. Kan vi leva upp till detta ansvar – eller har vi redan begått så ödesdigra misstag, att vår frihet att välja har glidit oss ur händerna?

Det är naivt att förneka de välsignelser som kunskapen och kunskapens tekniska tillämpningar har skänkt mänskligheten. Utan den teknologiska utvecklingen skulle vi ännu leva som stenåldersmänniskor, och mycket av det ädlaste som den mänskliga kulturen har frambragt skulle aldrig ha kunnat förverkligas.

Men det är lika naivt att vägra att inse all den skada, allt det mänskliga lidande, som en vildvuxen och missbrukad teknologi har åstadkommit. Och speciellt under de allra senaste årtiondena har situationen tillspetsats ända därhän, att vår fortsatta existens inte längre är självklar.

Den explosiva industrialiseringen i de rika länderna har medfört en utarmning av jordens råvaru- och energireserver. Vi börjar se bottnen i naturtillgångarnas ymnighetshorn samtidigt som vi märker hur allvarligt vi har skadat miljön. I de fattiga länderna lever hundratals miljoner människor i ständig hungersnöd, åtminstone delvis som en följd av att fjärran, rika länder upprätthåller sin teknologiska levnadsstandard på deras bekostnad. Krigsindustrin slukar allt större delar av mänsklighetens andliga och materiella resurser – resurser som skulle kunna användas för att skänka miljarder lidande och hungrande människor en människovärdig tillvaro.

Men den moderna krigsindustrin är inte bara människans genom tiderna största slöseri med jordens begränsade tillgångar. Den har dessutom gett 1900-talets människa en makt som ingen levande varelse tidigare har haft på jorden: makten att förinta sin egen art och samtidigt utplåna en stor del av de djur- och växtarter som vi delar denna planet med. Och det här är inte bara någon avlägsen, teoretisk möjlighet: risken för ett globalt kärnvapenkrig hänger i dag som ett Damokles-svärd över oss alla, med spetsen riktad mot Europas hjärta.

Det är knappast någon tröst att det tredje världskriget kanske skulle klaras av på några timmar: några knappar trycks in i underjordiska kontrollrum i öst och i väst – svärmar av missiler stiger upp ur u-båtar och silor och sätter kurs mot sina mål med den moderna teknologins hela precision – svampformade moln stiger upp över den ena storstaden efter den andra. Och så följer den långa tystnaden då de få som överlevde har alla skäl att avundas dem som fick dö genast.