Under pojkåren läste jag allt jag kom över om astronomi och rymdfart. I hemmets bibliotek fanns det gott om böcker som vältaligt och med fantasieggande bilder skildrade världsrymdens mysterier, och på Stadsbiblioteket i Åbo hittade jag ännu mera. För mina blygsamma veckopengar köpte jag gärna pojkböcker som beskrev den första resan till Mars eller Venus – ofta med hjälp av en rymdfarkost som byggdes i hemlighet av någon genial uppfinnare och en handfull medhjälpare.

När jag småningom i skolan lärde mig tillräckligt tyska, upptäckte jag att det speciellt på 1920-talet hade skrivits böcker som seriöst och övertygande hävdade, att det bara var en tidsfråga när människan med hjälp av raketdrivna farkoster skulle kunna färdas ut i rymden och besöka andra planeter.

Under de första studieåren vaknade sedan hos mig en hisnande tanke: jag skulle själv skriva en saklig men fängslande bok om människans kommande erövring av världsrymden. Full av entusiasm började jag planera boken. Vägen till stjärnorna skulle den heta och det dröjde inte länge förrän jag hade hela uppläggningen i stort sett klar för mig, inklusive vad de sammanlagt elva kapitlen skulle heta.

Jag skrev det ena avsnittet efter det andra – men det blev inte vad jag ville. Jag försökte frambesvärja kosmiska visioner och svindlande perspektiv, men själva den litterära framställningsförmågan svek mig. Det blev banaliteter och platityder som efter hand hamnade i papperskorgen.

Den definitiva dödsstöten fick projektet när jag av en händelse, i en boklåda i Stockholm, fann en bok av en då alldeles okänd författare vid namn Arthur C. Clarke. Boken hette Interplanetary Flight – och när jag läste den insåg jag att det jag hade velat skriva redan var skrivet, med en kraft och en klarhet och en förmåga att trollbinda läsaren, som jag aldrig ens kommit i närheten av. (I ännu högre grad gällde detta Clarkes följande bok om rymdfart, The Exploration of Space, som vände sig till en betydligt vidare läsekrets än den föregående.)

Vägen till stjärnorna blev oskriven – men några skärvor togs till vara och omarbetades till ett radioprogram med samma namn, som sändes i två avsnitt (30.12.1953 och 6.1.1954). Som uppläsare av citat medverkade några av mina studiekamrater, bland dem Rolf Kullberg, Anders G. Lindqvist och Ralf Långbacka, som alla senare har gjort sig kända i helt andra sammanhang.

Under de närmast följande åren, medan de första satelliterna sändes upp i kretslopp kring jorden och rymdforskningen tog sina första stapplande steg, skrev jag då och då tidningsartiklar eller smärre radioprogram med anknytning till rymden. Men de akademiska studierna tog allt mera av min tid, som jag dessutom till stor del tillbringade utomlands. Världsrymden hamnade ohjälpligt i skuggan av det krävande arbetet att försörja en växande familj och samtidigt åstadkomma en doktorsavhandling om impulsmomentens kopplingar i tvåatomiga molekyler.

Först i mitten av 1960-talet började jag åter känna suget från rymden allt starkare. Men nu var det inte längre vårt solsystem och dess planeter som stod i förgrunden för mitt intresse. Det hade skett mycket inom astronomin sedan mina pojkår. Radioastronomin hade utvecklats till ett kraftfullt verktyg för utforskning av den ofattbart stora arkipelag av stjärnor som vi kallar Vintergatan. Radioteleskopen hade blivit så känsliga att man med dem skulle kunna uppfånga radiosignaler utsända av främmande civilisationer på vår egen teknologiska nivå. Astronomerna hade funnit allt starkare stöd för uppfattningen att en stor del av stjärnorna runt omkring oss i Vintergatan troligen är försedda med egna planetsystem.

Sist men inte minst hade nobelpristagaren i kemi, Harold C. Urey, och hans elev Stanley L. Miller på 1950-talet genomfört en intressant serie experiment som visade att rätt komplicerade organiska molekyler, de levande varelsernas byggstenar, kan ha uppstått spontant här på jorden under de förhållanden som rådde på vår planet i dess tidiga barndom för fyra miljarder år sedan.

Allt detta återuppväckte hos mig de visioner om liv i universum som en gång i tiden hade drabbat mig vid läsningen av Bebodda världar och andra fantasieggande böcker av den franska astronomen och författaren Camille Flammarion.

Det blev åter tidningsartiklar och radioprogram, nu med fokusering på fakta och spekulationer om livets utbredning i Universum och våra möjligheter att få kontakt och kommunicera med utomjordiska intelligenta varelser, om sådana finns. En vändpunkt blev ett 45 minuters radioprogram med titeln Grannar i Vintergatan, som sändes ut på Nyårsdagen 1966 med bl.a. Lars Svedberg som uppläsare av citat.

Efter detta fanns det inte längre någon återvändo. Mitt förra bokprojekt, tolv år tidigare, hade krympt ihop till ett radioprogram – men nu kände jag att Grannar i Vintergatan hade öppnat så många fascinerande perspektiv, att jag helt enkelt måste fortsätta och bygga ut detta program till en bok.

Jag hade räknat med att använda några månader av min fritid, på sin höjd ett år, för att skriva boken. Om jag hade anat att det skulle ta mig över tio år, skulle jag troligen ha avstått från hela projektet...

En snöslaskig vinterdag i början av år 1977, då jag var på tjänsteresa i Stockholm, vandrade jag upp till Bokförlaget Natur och Kultur, som jag hade valt ut av den anledningen, att så många goda populärvetenskapliga böcker i mitt barndomshem hade varit utgivna av Natur och Kultur. Med mig hade jag det nästan färdiga manuskriptet till en bok som jag hade kallat Under främmande solar.

Efter några veckor kom svaret. Natur och Kultur ville gärna ge ut boken, men titeln måste ändras eftersom den förde tankarna till en exotisk reseskildring snarare än till världsrymden...

Jag föreslog Liv bland miljarder stjärnor och lade för säkerhets skull till en undertitel som skulle undanröja all osäkerhet om bokens tema: Civilisationer i Vintergatan – och därbortom? Förslaget godkändes.

Efter ett år av kompletteringar, omarbetningar och intensivt samarbete med tecknarna som gjorde illustrationer kom boken ut i början av år 1978. Inga ord kan beskriva hur det kändes att hålla det första exemplaret i min hand, att se resultatet av drygt tio års möda förvandlat till en elegant formgiven bok och på nytt läsa de rader av Camille Flammarion som jag hade valt till motto för boken, i en tidstypisk översättning:

Och då under sublima nätter med all deras storslagna skönhet dessa diamantgnistrande konstellationer rinna upp i öster och på en himmel utan gräns utveckla sin hemlighetsfulla ljusglans – bland världarnas omätlighet, på de stjärnbeströdda vidderna, under de aflägsna nebulosornas silfverslöjor, i oändlighetens outgrundliga djup och långt bortom den eviga praktens och härlighetens okända regioner, låtom oss, mina bröder, låtom oss alla hälsa: Det är mänskligheterna, våra syskon, som tåga förbi däruppe!

    Camille Flammarion: Bebodda världar (slutorden)